Jag var orolig för att jag kanske inte skulle klara det, men jag klarade det. Dock föll det många tårar denna eftermiddag då India lämnade mig med ett stort tomrum i hjärtat.
Ibland tror jag att hundar förstår mer än vad vi tror att de förstår. Sent i fredags kväll kom dotter Sabina och svärson Sebastian ner från Fagersta, där de bor. India blev helt överlycklig när de kom in genom ytterdörren. Hela lördagen (den tid de var vakna) satt hon som ett plåster på dem båda, liksom idag.
Hon fick följa med på gårdagens kalas då vi firade mina kära föräldrar. Dit var då båda döttrarna och svärsöner samt lite andra vänner bjudna. India fick vara med för att vi skulle känna oss lugna med valparna kvar hemma, inte var hon ledsen för det inte.
Idag har hon vankat runt, precis som att hon väntat på något. När det var dags för Sabina och Sebastian att sätta sig i bilen för den långa bildfärden hemåt hoppade India glatt in i bilen. Jag kom på att jag måste ju ha en bild på de 3 men hon vägrade att lämna baksätet (har bilbälte på sig) och jag fick "dra" ut henne.
Bilden togs och India sprang snabbt bort till bilen igen och hoppade in. Ville hon det här? Är hon glad över att slippa detta hemmet? Vet att hon kommer sakna mig (om hundar kan sakna) och jag kommer sakna henne så fruktansvärt mycket, men det känns bra att jag inte fick tvinga in henne i bilen. Hon verkade lycklig när hon la sig till ro i baksätet. Det känns som att hon ville detta. Det känns som att hon förstår vad det är vi pratat om och planerat i flera veckor nu. Detta känns rätt och det känns bra, även om jag skulle kunna plocka ner månen för att få lov att ha min älskade India kvar hos mig.
Jag hoppas innerligt att det här kommer bli bra. Är dock lite orolig över ensamheten i lägenheten när S och S jobbar. Det blir inte många timmar åt gången och det blir inte varje dag då Sebastian jobbar skift, men det blir ändå lite ensamhet tillsammans med katterna några gånger i veckan. I går lämnade vi henne ensam i mina föräldrars lägenhet i ca 2 tim och hon hade ylat under hela tiden. Var otroligt stressad när vi kom tillbaka. Detta trodde jag inte då hon inte har minsta problem med att vara hemma här ensam utan flocken. Jag hoppas verkligen att hon finner sig tillrätta snabbt och att detta med ensamheten inte ställer till det.
Fina älskade, världens bästa India, klara det här nu! Fixa att vara ensam hemma tillsammans med katterna, bli bästa vän med katterna och bli bästa vän med underbara Zingo (Sebastians föräldrars hund). Jag kommer alltid sakna dig, världens bästa träningskompis, och all den kärlek du har i överflöd till de du älskar. Du är världens bästa hund och de som har valp efter dig ska vara otroligt stolta. De avkommor du har gett är bland de bästa på denna jorden.
Du har varit världens bästa mamma åt dina valpar. Du har gett de den bästa start man kan få i livet och du har även tagit hand om våra andra tikars valpar. Vad som har hänt på senaste tiden har jag ingen aning om, det är bara du India som vet. Önskar vi kunde sätta oss ner och ta ett allvarligt samtal men det är svårt när man är en hund och en människa. Jag får bara acceptera att du är något av en "urhund", man ser om sitt eget bo och därmed basta. Det är du som ska föda valpar i denna flocken, ingen annan. Detta måste jag acceptera och därför låta dig flytta till kära dottern och svärsonen.
Ja, detta blir skitbra. Jag är helt övertygad om det, även om mitt hjärta blöder floder just nu...
Skriv en kommentar